Förstelärare – uppdraget som försvann

I maj förra året, när man har som allra mest att göra som lärare, satt jag och knåpade med min ansökan till en förstelärartjänst i min kommun. Jag har sedan länge tyckt att det saknades en möjlighet för oss pedagoger att “komma vidare” eller som man säger, göra karriär. Den enda vägen för en lärare att utvecklas vidare i karriären var tidigare att bli rektor, vilket innebär att man är tvungen att lämna undervisningen bakom sig och istället ägna sig åt budget, personalärenden och lokalfrågor. Inte alls intressant om man brinner för mötet med barn och ungdomar och har ett stort intresse för sina ämnen. Så när möjligheten att söka till förstelärare infann sig kände jag att det var den möjlighet till ytterligare utveckling och ansvar som jag längtat efter.

Naturligtvis innebar detta en rejäl självrannsakan: Är jag verkligen tillräckligt bra? Har jag något att komma med? Är jag kompetent? Trovärdig? Påläst? Vad tycker mina kollegor? Mina elever? Har jag gjort mig förtjänt av en befordran? Efter mycket vånda och ett samtal med min chef kände jag att han backade upp mig och att det var god idé att söka.

Någon gång i mitten av sommaren reda på att jag var en av kommunens nya förstelärare. Naturligtvis blev jag jätteglad och stolt över att ha fått förtroendet att hjälpa till att utveckla kommunens skolor. Jag såg spännande möten och projekt framför mig. Kollegialt lärande, handledning, utveckling av ämnesträffar, tydligare analys och uppföljning av resultat. En möjlighet att förkovra mig i aktuell forskning inom svenskämnet och sedan föra detta vidare till mina kollegor. En chans att sprida det jag själv är duktig på till andra. Äntligen skulle jag få tiden till detta som jag känt hade saknats. Vilken grej!

Nu sju månader senare, i mitten av vårterminen, kan man ju fråga sig vad det blev av det hela. Vilka intressanta projekt har jag startat upp? Vilka nya kontakter med andra förstelärare, och övriga kollegor i kommunens alla skolor, har knutits? Hur har kommunen förvaltat mig, mitt engagemang och min kompetens? Hur har satsningen på karriärmöjligheter för pedagoger egentligen landat?

Ja, vad ska man säga? Ingenting har hänt. Jag har varit på ett möte med de andra förstelärarna i kommundelen där vår roll diskuterades. Vi förstelärare har fått ett så kallat anpassat uppdrag, det vill säga vi förväntas omvärldsbevaka, vilket jag tolkar som att jag ska följa med i debatten runt skolan i traditionella och sociala medier, något som för övrigt redan ingår i lärares arbetsuppgifter. Kommunen har erbjudit en processledarutbildning (som jag redan har gått tidigare och som inkräktar på den tid som kommundelen valt att vika till en lässatsning). Kollegorna undrar vad jag egentligen gör för de extra kronorna i lönekuvertet. Min tjänst består precis som tidigare av 27 undervisningstimmar, alltså full lärartjänst. Det finns inte utrymme för fler uppdrag.

Ingenting har förändrats. Jo, två saker: jag kan inte längre ingå i skolans utvecklingsgrupp (eftersom jag blir arvoderad för mitt försteläraruppdrag) och jag har fått en löneökning på 5000 kronor i månaden.

Om jag går till mig själv har jag tappat mycket av den glädje och lust som jag kände inför mitt nya uppdrag. Det som kändes som en fantastisk chans till utveckling, både personligen och för skolan, känns nu som en olustig börda. Jag som så gärna ville vara del av Borås skolors utveckling, vad gör jag nu med min kreativitet och mitt engagemang? Jag har sällan sett maken till kontraproduktiv satsning.

Hur kunde då detta ske? Jo, naturligtvis handlar det om ekonomi – gör det inte alltid det? Alla vill satsa på skolan, men ingen är villig att betala. Staten ger kommunen bidrag för förstelärartjänster som innebär ett tillfälligt lönelyft och man tänker sig också att dessa pedagoger ska ha ett utvecklingsuppdrag i sina kommuner. Gott så. Men sedan då? Vem ska betala för den tid som jag, och de andra förstelärarna, så väl behöver för att utveckla skolorna vidare? För inte förväntas vi väl trycka in fler arbetsuppgifter i vårt redan överfyllda läraruppdrag? Regeringen talar om sisådär 20% nedsättning av tjänsten, vilket verkar högst rimligt. Är det varje enskild skola eller är det kommunen som ska stå för den kostnaden? Det är här skon klämmer. Ingen vill betala kalaset. Eller kan betala, speciellt inte en enskild skola med stora sparbeting.

Jag kan inte tänka mig att Jan Björklund (eller skattebetalarna för den delen) såg förstelärarsatsningen framför sig på det här sättet – att vi förstelärare skulle casha in 5000 i månaden i utbyte mot inget.

I flera andra kommuner i Sverige fungerar förstelärarsatsningen bra, det märker jag bland annat via Facebookgrupper jag är med i. Lärarna får ofta nedsättning i sin tjänst och kan lägga tid och kraft på utvecklingsarbete såsom lässatsningar, mattelyft och BFL. Det låter otroligt spännande, men samtidigt innebär den läsningen en ökad känsla att bli totalt akterseglad. Vad hände med att ta till vara det engagemang, lust och glädje som många av oss pedagoger har? Vad hände med Borås epitet “bildningsstaden”?

Till hösten hoppas jag på att något ska hända med min tjänst och att de 75 nya förstelärarna som ska tillsättas inför nästa läsår faktiskt ska få ett vettigt uppdrag. Låt oss få använda vår kreativitet och vårt kunnande. Låt os få vara med och utveckla den skola som vi brinner för. Ge oss bara möjligheterna så lovar jag att ingen kommer bli besviken.

/Hanna

Annonser

6 thoughts on “Förstelärare – uppdraget som försvann

  1. Så tråkigt att huvudmannen lyckades släcka din entusiasm på det sättet. De biter sig själv i svansen! Hoppas du får glöden tillbaks!

  2. Å vad jag känner igen mig i dina tankar. I min kommun (Härryda) är det på samma sätt. Vi är 11 förstelärare i grundskolan och det vi har bidragit med är två gemensamma dagar med tillhörande föreläsningar utifrån vår undervisning. Men jag, precis som du, såg nog något annat framför mig…Att jobba utvecklande med en tydlighet tillsammans på min egen skola, att få möjlighet att driva det som jag själv gör i mitt klassrum, tillsammans med mina kollegor på skolan. Jag har bearbetat rektor med idéer och förslag men nähä…ingen respons. Entusiasmen sjunker hos mig och mitt engagemang blir mer och mer osynligt för andra eftersom det inte finns något intresse (eller för den delen pengar) från skolledningen….tråkigt 😦 men snart sommarlov och en himla massa nya förstelärare till hösten. då hoppas jag att det blir annorlunda….för viljan finns och kunskapen finns hos oss lärare men det måste också finnas vilja och engagemang hos de som sitter på pengarna för att detta ska bli bra!

  3. Himla bra skrivet! Jag känner så väl igen mig. Har också tappat en hel del entusiasm under det här året. Snart måste nån börja tänka på annat än pengar när det gäller skolan!

  4. Precis samma känsla! Vi har ansvarat för arbetet med Hatties Synligt lärande och varit på BUNs utskott o berättat om det, läst en bok om kvalitetsarbete, det är allt! Känns inte bra……

  5. Du cashar inte bara in, Hanna! Du jobbar med det du är bra på, eller hur? Samtidigt är det så synd att du inte får möjlighet att sprida ditt goda arbete, men tänk inte att du inte gör rätt för dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s